“Libertarians” och miljön

by danjo

Jag råkade läsa ett inlägg på Machina libera apropå Al Gores film “En obekväm sanning”. Jag har egentligen inte tänkt igenom om jag har nån åsikt om det är vettigt att visa den i skolorna. Jag vill nog se filmen först.

Men jag råkade läsa bakom en av länkarna till alternativa synsätt, en artikel av Walter Block (Environmentalism and Economic Freedom: The Case for Private Property Rights, Journal of Business Ethics, 1998), som jag bara känner att jag måste kommentera.

För det första, enligt Block finns det bara de här varianterna av miljöförespråkare:

  1. Före detta kommunister och socialister som fortfarande har samma mål som tidigare och bara har bytt rubrik på sig själva.
  2. De “riktiga miljövännerna” som helst skulle vilja utrota mänskligheten.
  3. De “mindre extrema” som anser att marknader, fri företagsamhet och kapitalism enbart är av ondo och förstör vår planet.

Med de alternativen är det förstås ganska enkelt att välja att inte vara miljövän överhuvudtaget… Speciellt när han sedan vecklar in sig i ett argument där det faktiskt är bättre med socialister (som han förstås definierar som i princip ekvivalent med Stalin) som förvisso mördat miljoner, än gröna som vill utrota mänskligheten. Jaha.

Sedan följer ett av de värre falska dilemman jag läst på länge. Argumentet är ungefär såhär: Alternativet till Blocks eget förslag är socialism. Titta hur bra det gick för miljön i Sovjetunionen. Det funkar alltså inte, medan en riktig “libertarian” förstås inte skulle släppa ut några farliga utsläpp eftersom det skulle inkräkta på andras äganderätt.

För det tredje är det i praktiken ingen större skillnad på Blocks lösning och det man normalt kallar att internalisera externaliteter, förutom att hans är helt värdelös, eftersom den förutsätter att jag ska kunna bevisa att en specifik nedsmutsares utsläpp är just de som drabbat mig. Block skriver:

One last point. The typical way of treating pollution in the literature is as an “externality.” By now it should be clear that I totally reject this approach. An external diseconomy is defined as a harm perpetrated by A on B, one for which B can neither collect damages nor halt through injunction. But why is B so powerless? It is my contention that the victim of pollution finds himself in this precarious position solely because if inadequacies in the law.

För att det i praktiken skulle gå att få nedsmutsare att betala överhuvudtaget skulle det bli nödvändigt att sänka beviskraven så mycket att det för alla inblandade skulle bli precis samma sak som att införa en skatt på utsläpp. Men syftet med artikeln verkar i alla händelser inte vara att förespråka några lösningar på miljöproblem, utan att visa att hans version av frihet är bättre för miljön än vad Stalin var. Jag vet inte ens om det lyckades.

Advertisements