Hållbar utveckling

by danjo

Hållbar utveckling och klimatproblematiken har en framträdande plats i dagens samhällsdebatt. Det är bra! Begreppen är ju i grund och botten sammanvävda, inte minst eftersom dagens tillväxt är så beroende av oljan. Inte ens om oljan hade hallonsaftens egenskaper skulle det vara långsiktigt hållbart att förlita sig på den, när vi redan idag ser att den årliga efterfrågan börjar närma sig den maximala produktionskapaciteten. (Se till exempel den här artikeln från Bloomberg). Att den dessutom bidrar så starkt till växthusgaserna gör det bara mer akut att fasa ut oljan.

En av de saker jag tycker behöver lyftas fram är att det inte finns något Alexanderhugg som kan lösa de problemen. Det är väldigt lockande att hoppas att stora tekniska lösningar ska förändra förutsättningarna så att vi inte ska behöva ändra vårt beteende. Samtidigt är det lätt att misströsta över att de små förändringarna inte räcker till. Men om vi hela tiden avfärdar små åtgärder för att de “inte räcker” så tror jag vi gör oss en stor otjänst. Mycket av det resonemanget bygger på (i mina ögon helt felaktiga) antagandet att förändringarna i sig innebär en försämring. Utmaningen är ju istället att hitta åtgärder som innebär en förbättring i det dagliga livet och samtidigt bidrar till att göra samhället lite bättre. Och sådana finns! Se bara på det här exemplet. En liten, men växande subkultur i USA finns där man använder oanvänd mark i storstäderna till att odla frukt och grönsaker. För de som köper den färska maten är det en välfärdsvinst att få tillgång till färska grönsaker, för de som odlar är det en inkomstbringande hobby eller sidoverksamhet. Att det dessutom hjälper till att förbättra stadsmiljön genom att ersätta en skräpig ödetomt med en trädgård måste också räknas på pluskontot.

Självklart kan inte den här typen av odling ersätta större jordbruk, framförallt inte för spannmålsproduktion och liknande, men som ett komplement till de mer industriellt framställda livsmedlen kan de mycket väl spela en roll. Men det krävs också ett litet mått av öppet sinne från samhällets beslutsfattare. Det kan ju mycket väl vara att det är mer ekonomiskt effektivt att all mat odlas industriellt, såpass mycket att vi också på papperet har råd att ha en ödetomt som skräpar igen. Men samtidigt känns det som ett slöseri.

Via Ljungbergs blogg hittade jag följande insiktsfulla citat från Veckans Affärers chefredaktör:

Det är dags för svenska företag att börja fundera kring klimatfrågan inte bara som något som maximalt blir ännu en faktor i excel-arken, lika för alla, utan som något som kommer att ställa det mesta på huvudet. Konsumenternas krav, politiska regleringar, kanske hela vår syn på tillväxt.

Jag tror att det är i den sista meningen vi hittar nyckeln. Vi måste sluta mäta framgång med hjälp av fel mått, dvs förändra vår syn på tillväxt. Det innebär inte att all den tillväxt vi uppmäter idag är dålig. Energieffektiviseringar i tillverkningsprocesser, till exempel, är ju bara bra. Vi kan producera samma saker med mindre resursåtgång och därmed billigare. Att däremot räkna en stöldvåg som positiv, därför att man måste jobba lite mer för att ersätta de stulna sakerna, och kanske dessutom anlita ett vaktbolag och installera stöldlarm är mer tveksamt, trots att varorna och tjänsterna dyker upp som en pluspost i räkenskaperna.

I grunden handlar det om att sluta se olja, energi och till och med arbetskraft som en oändlig resurs man bara kan ösa mer ur för att ersätta sådant som gått sönder, blivit stulet, eller blivit omodernt. Det krävs nya metoder för att mäta ett lands, eller ett företags, framgångar. Det kommer också att delvis kräva nya regler och skatter, till exempel på de fossila bränslena vi lånar av framtida generationer och eldar upp. Med nya mått på vad som är bra kommer också andra saker att prioriteras. Varför inte mer semester till exempel, nu när vi verkat ha eldat oss till längre somrar här i Sverige…

(Jag hittade några av ovanstående länkar via Gristmill.)

Advertisements